Vems SR?

Ett upprop för representation och mot rasism på Sveriges Radio

Journalistik
Arbetsmiljö
Rekryteringar
Krav
Vittnesmål
Stöduppropet
Vill du skriva under?


Vi skriver med anledning av att den senaste tidens protester och samtal, under Black Lives Matter, har blottat allvarliga och djupgående problem som Sveriges Radio dras med. Problemen, som funnits länge men blivit extra synliga och påtagliga nu, rör både arbetsmiljön inom företaget och själva journalistiken. Den i många fall bristfälliga journalistiken och i andra fall icke-existerande bevakningen av de samhällsproblem som nu aktualiserats lever inte upp till vårt journalistiska uppdrag.

Arbetsmiljön för oss underrepresenterade, rasifierade1 journalister, särskilt afrosvenska medarbetare, börjar bli ohållbar och har lett till att många duktiga journalister har valt att lämna yrket eller funderar på att göra det.

Vi som står bakom detta brev är alla nuvarande eller tidigare medarbetare som har en stark tro på public service-uppdraget som ett grundfundament för en fungerande demokrati. Utan oberoende journalistik som på ett balanserat, mångfacetterat och sakligt sätt speglar samhället, hela samhället, undergrävs demokratin. Vi ser med stigande oro på hur bristande kunskap och vilja på redaktionerna och bland chefer leder till att Sveriges Radio glider allt längre från sitt uppdrag.

Sveriges Radio speglar inte hela Sverige, varken bland anställda eller i innehållet. Det finns försvinnande få svarta anställda på företaget och även andra grupper med stora diasporor i Sverige är gravt underrepresenterade.

De frågor vi vill ta upp är akuta. De har diskuterats och varit föremål för omfattande satsningar under de senaste decennierna utan att särskilt mycket har förändrats, eftersom dessa satsningar ofta varit kosmetiska. Därför ser vi inte någon annan utväg än att med detta brev slå larm och kräva ett krismöte och en efterföljande åtgärdsplan.

Vi har även under lång tid sett hur det som numera är företagets vision: “fler röster och starkare berättelser för en större förståelse” inte efterföljs. Ett tydligt exempel på detta är den bristfälliga rapporteringen kring den senaste händelseutvecklingen i USA och debatten om rasism i allmänhet och antisvart rasism i synnerhet.

Medan nyhetsrapporteringen i USA efter George Floyds död har handlat om att utbilda i rasismfrågor och antirasism, krav på reformering av poliskåren, att vita analyserar och förstår konsekvenserna av sina privilegier, samt om strategier för arbetsplatser (inklusive redaktioner) som behöver bryta sin vita segregation, lämnar samtalet på våra egna redaktioner mycket att önska. Ofta har våra publiceringar, direkt eller indirekt, tagit avstamp i frågeställningen “Finns rasism i Sverige?” och sedan har det varit upp till medverkande att argumentera för att den gör det. Vi måste höja nivån.

Otaliga forskningsstudier inom en rad olika områden har gång på gång visat att förekomsten av rasism inte är en åsikt. Detta gäller inte minst medieforskningen som visar både på underrepresentationen av rasifierade journalister och på problematisk, ensidig journalistik där diverse rasistiska mediestereotyper reproduceras och förstärks. Bilden bekräftas även i en internrapport från Sveriges Radio gällande mångfaldsfrågan på företaget.2 Rasism är således en väldokumenterad företeelse även i Sverige. Att exempelvis be våra intervjupersoner att dela med sig av sina trauman i en ifrågasättande kontext, där de ombeds debattera grundläggande fakta, är att missbruka deras och publikens förtroende.

Den opinion som väckts mot behandlingen av svarta amerikaner kan på ytan te sig som en utrikesnyhet. Det är det bara delvis. Att inte se parallellerna (oaktat att det finns skillnader) till systematisk diskriminering och rasism mot svarta och andra rasifierade svenskar är att misslyckas med sin samhällsanalys och sitt journalistiska uppdrag, något vi anser Sveriges Radio i mångt och mycket gör – misslyckas.

Vi har alla upplevt den redaktionella senfärdigheten i att fånga upp afrosvenska röster, bristen på strukturerad och mångfacetterad rapportering av ämnet i Sverige och avsaknaden av en “sense of urgency” kring denna fråga som skakar en hel värld. Men problemen är djupare än så på Sveriges Radio. Nedan följer några reflektioner från oss över hur företaget rent journalistiskt hanterar frågor om rasism, minoriteter och utanförskap.

Journalistik

  • Redaktionernas kunskap om vilken expertis inom rasism och diskriminering som finns i Sverige är undermålig. Inte sällan har vi noterat en syn på afrosvenska och andra rasifierade akademiker och experter som “kontroversiella” eller på annat sätt diskvalificerade från medverkan i våra program. Detta är häpnadsväckande.
  • Trots Sveriges Radios uppdrag att granska makten, har uppenbara, relevanta vinklar om kritik mot polisens arbete och en tillbakablick på rasistskandaler inom kåren inte fått den plats i rapporteringen som den med självklarhet borde ha fått.
  • I Sverige har en betydande del av problemen som svarta svenskar själva lyft fram handlat om sociala orättvisor som klassklyftor, diskriminering på arbetsmarknaden, bostadssegregation etc. Lite av detta har hörts i radio. Även här har vi brustit i vårt uppdrag att granska makten.
  • Många människor tillhörande olika minoritetsgrupper har ofta inte förtroende för public service, utan oroar sig för att bli felciterade eller för att saker ska tas ur sin kontext, vilket gör att många inte vill ställa upp. Vi journalister bemöts med berättigad misstänksamhet och det krävs mycket arbete för att övertyga intervjupersonerna att ställa upp. Dessutom är vår egen erfarenhet att de intervjuade ofta blir missförstådda av t.ex. intervjuande programledare.
  • Det finns givetvis undantag och exempel på redaktioner som gjort strålande insatser där man lyckats med det “glokala” perspektivet och att lyfta frågan som den viktiga angelägenhet den är för lyssnarna. Ofta är dessa undantag resultatet av en eller ett fåtal eldsjälar på en redaktion, som får slåss för sina idéer och sedan gör ett hästjobb genom att ta merparten av arbetsbördan och samtidigt tjata för att få med de andra på tåget. Dessa eldsjälar är nästan uteslutande rasifierade journalister.
  • Det övergripande problemet är en följd av homogena redaktioner där man helt enkelt missbedömer magnituden av en samhällsfråga som inte direkt berör redaktionsnormen. Detta blir särskilt svårt att komma åt eftersom rasifierade är än mer underrepresenterade i arbetsledande och högre positioner än på redaktionerna generellt.
  • En logisk följd av att redaktionerna är så homogena, är att den mer heltäckande journalistiska omvärldsbevakningen uteblir, vilket ytterligare ökar glappet mellan verkligheten och den upplevda verkligheten på redaktionerna.
  • Allt för mycket av det journalistiska innehållet präglas sedan länge av stereotypa och avhumaniserande berättelser om rasifierade antingen som offer eller förövare. Personer ur viktiga minoritetsgrupper, som svensksomalier, svenskafghaner, inklusive ensamkommande, svensksyrier m.fl. har rätt att – i public service-radio – höra en mångfald av berättelser om sig själva och andra som ser ut som dem. Detta gäller även utrikesjournalistiken.  

Denna oförmåga att vara relevant för fler svenskar gör oss mycket oroliga för Sveriges Radios trovärdighet och framtid. 

Det ovannämnda i kombination med att vi som svarta och andra rasifierade medarbetare känner oss ignorerade, misstänkliggjorda och ifrågasatta på redaktionerna gör situationen ohållbar. Det får allvarliga konsekvenser för journalistiken och för vår arbetsmiljö, och därmed vår hälsa. Våra idéer och perspektiv värderas sällan som de bör, på grund av rådande strukturer på redaktionerna. Andra gånger används vår spetskompetens för att ifrågasätta vår opartiskhet, det kan handla om allt från våra kunskaper om de länder vi härstammar från till frågor som rör diskriminering och rasism. Vi har aldrig varit med om att en vit kollegas opartiskhet ifrågasatts på grund av specialkompetens eller specialintresse.

Vi upplever att Sveriges Radio istället för att stå upp för vår värdegrund och vår skyldighet att stå upp mot rasism, hellre väljer att aktivt anta en passiv och ängslig roll. Konsekvensen av detta blir att vi som brinner för de här frågorna placeras i samma fack som de experter som, helt utan grund, stämplas som “kontroversiella forskare” eller debattörer. Det insinueras, eller sägs rakt ut, att vårt engagemang för de här frågorna, som borde vara en självklarhet, istället kan utgöra ett brott mot opartiskheten och neutraliteten. I själva verket råder en underförstådd partiskhet på de homogena redaktionerna. Denna bias utgår från en vithetsnorm som likställs med objektivitet. Vi menar att det rör sig om en skenobjektivitet. Samtidigt ser vi vid rekryteringar, särskilt till högre positioner, att vita personer kvoteras in. En mer passande beskrivning än att det rör sig om just positiv särbehandling av vita kan vi inte finna.

Dessutom finns det vissa grundläggande värderingar som vi inte ska förhålla oss neutralt eller likgiltigt till, både enligt vårt uppdrag och sändningstillstånd, och enligt våra grundlagar. Nämligen alla människors lika värde. I vårt uppdrag som SR-medarbetare ingår att aktivt ta ställning mot rasism.

Utöver ovan nämnda effekter på själva journalistiken ser vi sammantaget ytterligare två problemområden som måste åtgärdas omedelbart.


Arbetsmiljö

  • Medarbetare som oemotsagda uttrycker sig rasistiskt och i strid med public service mest grundläggande principer och regelverk utgör ett allvarligt arbetsmiljöproblem. Chefer och arbetsledare behöver utbildas i att uppfatta och bemöta dessa attityder med hänvisning till företagets egna regelverk. Arbetsgivaren bör axla ett större ansvar för problemet och kan inte förvänta sig att medarbetare som berörs, drabbas eller reagerar ska driva frågan, anmäla till HR eller chef. Detta då många av de drabbade känner oro för hur det kan påverka deras framtid inom företaget. Rädslan grundar sig bland annat i osäkra anställningar, tidigare dåliga erfarenheter av hur chefer tagit emot och hanterat liknande situationer, rädsla för att uppfattas som obekväm i gruppen för att nämna några exempel. Ibland är även sagda HR-person, chef eller skyddsombud/fackrepresentant själv problemet eller en del av det.
  • Chefer behöver förstå allvaret i och göra något åt att det är påfrestande för hälsan att tillhöra en minoritetsgrupp och arbeta på Sveriges Radio. Många har blivit sjukskrivna på grund av den långvariga stress och utmattning det innebär att arbeta i denna miljö. Många slutar eller funderar på att sluta.
  • Ledningen och chefer behöver sända en signal till hela företaget om att rasism inte är acceptabelt. Alla medarbetare behöver utbildas i rasismens olika former, uttryck och ursprung. Chefer behöver utbildas i hur de ska identifiera och hantera rasism. Vi förtjänar en trygg arbetsmiljö. Denna typ av åtgärder vidtas idag på internationella medieföretag där chefer bland annat vänt sig till rasifierade, särskilt svarta medarbetare för att förhöra sig om deras mående när de jobbar med att rapportera om känslomässigt krävande händelser som George Floyds död. Det har också gått ut riktlinjer kring språkbruk och perspektiv i det journalistiska innehållet.

Rekryteringar

  • Sveriges Radio har i en rad mångfaldssatsningar genom åren konstaterat behovet av medarbetare som tillför fler perspektiv och bredare nätverk. Trots denna insikt fortsätter företaget välja bort eller lasa ut kvalificerade rasifierade journalister som tillför just den efterfrågade kunskapen. Vi kräver att rekryterande chefer värderar de kunskaper man säger sig efterfråga på ett sätt som snabbt ger tydligt avtryck i personalsammansättningen. Här krävs tydliga riktlinjer och krav från företagsledningen för att undvika fler rekryteringar där chefer utan att det får några konsekvenser fortsätter att välja “mer av samma”. Det kan inte vänta. 
  • De medarbetare med större kunskap och kompetens, fler perspektiv och bredare nätverk än redaktionsnormen som trots allt finns inom företaget, har inte nått arbetsledande eller profilerade positioner i den utsträckning som krävs för att Sveriges Radio ska kunna fullgöra sitt uppdrag och därtill uppfattas som ett modernt företag som speglar landets demografi. Vi ser inga rimliga förklaringar till detta, annat än exkluderande strukturer. Vi kräver ett synliggörande av vår journalistiska skicklighet och våra kunskaper, och att detta ska ge avtryck vid tillsättningarna av nyckelposter.
  • Vi kan alla vittna om vikten av att ha en arbetsledare som ser och förstår våra journalistiska idéer och perspektiv. Arbetsledare och chefers personliga erfarenheter och preferenser får stor betydelse för nyhetsvärderingen. För att nå företagets mål om “fler perspektiv och starkare berättelser” är det helt avgörande att fler arbetsledare själva har fler perspektiv, erfarenhet av att tillhöra en minoritet, omvärldsbevakningsförmåga, kunskap om kulturyttringar som idag är underbevakade i Sveriges Radios utbud, samt insikter om hur samma kulturyttringar hänger ihop med politiska skeenden osv.
  • Det finns ett grundläggande, mer generellt problem med Sveriges Radios rekryteringar och personalpolitik. Detta problem förstärker de diskriminerande, exkluderande strukturerna och gör glastaket för rasifierade journalister än mer påtagligt. Detta problem är att rekryteringarna oftast är osakliga och icke-transparenta, och ibland även nepotistiska. För att komma åt den etniska diskrimineringen3 på företaget måste denna allvarliga brist åtgärdas.

Vi kräver:

  • En inventering av Sveriges Radios anställda för att fastställa hur många som har utländsk respektive utomeuropeisk bakgrund. Sedan en vidare inventering av hur många av dessa som är svarta/afrosvenska. Denna inventering ska även inkludera andelen med utländsk. resp. utomeuropeisk bakgrund inom olika anställningsformer, samt andelen med ledande positioner.
  • Att Sveriges Radio sätter upp ett långsiktigt mål, med december 2025 som riktmärke, att minst 25% av alla anställda ska ha utländsk bakgrund och minst 15% ska ha utomeuropeisk bakgrund. Särskilt fokus bör läggas på att öka andelen svarta anställda på företaget.4
  • Att Sveriges Radio låter en extern aktör granska anställningsförfarandena och personalpolitiken på Ekoredaktionen och ett antal andra relevanta redaktioner.
  • Att Sveriges Radio tar fram en tydlig plan för hur rekryteringarna ska kunna genomföras på ett professionellt, sakligt, transparent och icke-diskriminerande vis.
  • En lönerevision där lönen på anställda med utländsk och utomeuropeisk bakgrund5 särredovisas och jämförs med den övriga gruppen. Oskäliga löneskillnader ska rättas till.
  • Att minst en rasifierad person med dokumenterad erfarenhet av att arbeta med dessa frågor rekryteras till den högsta ledningen.
  • Att Sveriges Radio inför en nolltolerans mot rasism på arbetsplatsen, med en tydlig plan för hur den ska bekämpas och rapporteras.
  • Att chefer inom företaget utbildas i hur de ska ta hand om och stötta anställda som utsätts av rasism från kollegor, lyssnare och/eller publik.
  • Att hela företaget får en bred utbildning i rasismfrågor, om allt från strukturell sådan till mikroaggressioner.
  • Att Sveriges Radios grundläggande värden också implementeras i det journalistiska arbetet, med en tydlig plan för hur det ska genomsyra allt ifrån nyhetsvärdering till språkbruk.

Undertecknat,

Palmira Koukkari Mbenga, P3 Nyheter. Initiativtagare
Maya Abdullah, Ekoredaktionen. Initiativtagare
Mona Ismail Jama, Ekoredaktionen, Radio Sweden. Initiativtagare
Freshta Dost, P3 Nyheter. Initiativtagare

Amie Bramme Sey, journalist, f.d. medarbetare, Sveriges Radio
Amira Brown, journalist, f.d. medarbetare, P3 Sveriges Radio

Anahita Ghazinezam, journalist, fd medarbetare, P4 Västerbotten
Asynja Gray, journalist, f.d. medarbetare, P3 Sveriges Radio

Ayan Jamal, journalist, P3, Sveriges Radio
Carolin Gadallah, journalist, fd medarbetare, P4 Halland
Deniz Merdol, journalist, f.d. medarbetare, Sveriges Radio
Fernando Arias, journalist, Ekoredaktionen, Sveriges Radio

Iman Hazheer, journalist, f.d. medarbetare, Sveriges Radio
Johannes Cakar, journalist, P3, Sveriges Radio

Joy Sanchez, f.d. medarbetare, P3 Din Gata
Kodjo Akolor, programledare, P3, Sveriges Radio

Manuel Cubas, journalist, Sveriges Radio
Mariana Benyamin, journalist, f.d. medarbetare, P3, Sveriges Radio
Melekeh Meyer, produktionstekniker, P4-Jönköping, Sveriges Radio
Melody Lovelin, journalist, f.d. medarbetare, P3, Sveriges Radio
Mohamed Amin Addow, journalist, Ekoredaktionen, Radio Sweden
Nima Shams, produktionstekniker, Sveriges Radio

Paulo Saka, journalist, f.d. medarbetare, P3, Sveriges Radio
Sagal Hussein Omar, journalist, f.d. medarbetare, P4 Malmöhus, Sveriges Radio
Samme Bogad, journalist, Ekoredaktionen, Radio Sweden
Senait Tesfai, journalist, f.d. medarbetare, P3, Sveriges radio
Yasmine Abdullahi, journalist, fd medarbetare, Ekoredaktionen, Radio Sweden

Yasmine El Rafie, journalist, Sveriges Radio
Anonym, journalist, Sveriges Radio
Anonym, journalist, Sveriges Radio

Anonym, journalist, Sveriges Radio
Anonym, journalist, Sveriges Radio
Anonym, journalist, Ekoredaktionen, Radio Sweden
Anonym, journalist, P3, Sveriges Radio
Anonym, journalist, P3, Sveriges Radio
Anonym, journalist, P3, Sveriges Radio
Anonym, journalist, P3, Sveriges Radio

Anonym, journalist, P4-kanal, Sveriges Radio
Anonym, journalist, P4-kanal, Sveriges Radio
Anonym, journalist, P4-kanal, Sveriges Radio
Anonym, journalist, P4-kanal, Sveriges Radio
Anonym, journalist, P4-kanal, Sveriges Radio
Anonym, journalist, P4-kanal, Sveriges Radio

Anonym, journalist, P4-Kanal, Sveriges Radio
Anonym, journalist, P4-kanal, Sveriges Radio
Anonym, journalist, P4-kanal (område norr), Sveriges Radio
Anonym, medarbetare, P4-kanal, Sveriges Radio
Anonym, journalist, P4 Kristianstad, Sveriges Radio
Anonym, journalist, Sveriges Radio
Anonym, journalist, Sveriges Radio
Anonym, medarbetare, Sveriges Radio

Anonym, journalist, f.d. medarbetare, Sveriges Radio
Anonym, journalist, f.d. medarbetare, Sveriges Radio

Anonym, journalist, f.d. medarbetare, P3, Sveriges Radio
Anonym, journalist, f.d. medarbetare, P3, Sveriges Radio  
Anonym, journalist, f.d. medarbetare, P4-kanal Sveriges Radio
Anonym, journalist, f.d. medarbetare, Ekoredaktionen, Radio Sweden
Anonym, journalist, f.d. medarbetare, Ekoredaktionen, Sveriges Radio


Vittnesmål

“Jag jobbade med nyhetssändningarna morgnarna efter Black Lives Matter-demonstrationerna i både Stockholm och Göteborg. Efter den första demonstrationen hade ingen nyhetsredaktion i Stockholm några berörda röster i sändningarna. Då menar jag berörda från själva demonstrationen och inte våldet som skedde efteråt. Från demonstrationen i Göteborg fanns intervjuer, men vår reporter hade bara pratat med vita människor”. 2020

”Ekots live-sändning om det nedskjutna ukrainska planet i Iran. Det var en nyhetshändelse som behandlades som en utrikesnyhet, där Kanada med sina iranskkanadensiska offer var i fokus. Det var som om alla de svenskiranier och andra människor boende Sverige, och deras anhöriga här, inte var en svensk angelägenhet, inte en svensk tragedi.” 2020

“En gång påpekade jag för en redaktör att det är svårt att få in nyheter från landets utsatta områden i våra sändningar, och sade att det kanske kan bero på att majoriteten av producenterna och redaktörerna inte själva har levt i den verkligheten. Hen svarade med att kalla mig för aggressiv. När en försöker påpeka de här kunskapsluckorna möts en alltid av defensiva och ifrågasättande toner. Vi bör kunna diskutera det här ämnet utan att det ska uppstå upprörda känslor”. 2020

“Det publicerades en studie som visar att överdödligheten i covid-19 är mycket högre hos personer födda i Syrien, Irak och Somalia jämfört med personer födda i Sverige. Istället för att åka till exempelvis Järvaområdet i Stockholm, som drabbats hårt av pandemin, prioriterar producenten en nyhet om turism och corona och skickar en reporter till Arlanda, trots att andra redaktioner också skulle vara på plats där den dagen” 2020

“Kort efter det historiska mötet mellan två afrikanska länder har Sveriges Radio fått en exklusiv intervju med en av ländernas presidenter. Det ska sändas i ett reportage i P1 Morgon, men när nyhetsinslag till Ekot kommer på tal avfärdas det av redaktören med orden: ‘Hade vi inte någonting om det landet förra veckan?”. 2020

“När 15 000 personer samlas i Köpenhamn för att demonstrera under parollen Black Lives Matter finns ingen från Ekot, som ska vara en av landets ledande nyhetsredaktioner, på plats. Den enda rikstäckande nyhetsredaktionen som lyfter demonstrationen är P3 Nyheter och när Studio Ett senare sänder ett reportage om BLM-rörelsen i Finland och Danmark är det också i samarbete med P3:s reporter”. 2020

“Amnesty släpper en rapport om hur etniska minoriteter i Europa utsätts för rasism av polisen under coronapandemin. Ett inslag om det sänds i Ekot, men på webben ändras formuleringen från “rasistiskt” till “dåligt” bemötande. Webbredaktören menade att ordet rasistiskt var kaka på kaka, och drog liknelsen att det exempelvis är en självklarhet att hbtq-personer utsätts för homofobi”. 2020

 “Ända sedan George Floyds död i slutet på maj har jag försökt inspirera och motivera redaktionen att ta ett samlat grepp på Black Lives Matter-rörelsen i Sverige, och rapportera om och granska den svenska rasismen. Enstaka reportrar har hakat på i den mån de kunnat, men det har saknats driv och motivation från arbetsledarhåll. Det journalistiska arbetet har bromsats av att andra, mindre relevanta och inte lika akuta nyheter har prioriterats istället”. 2020

“Under vårens rapportering om Black Lives Matter har mig veterligen hittills tre SR-anställda samt en SR-krönikör använt ordet ‘färgad’ om svarta eller icke-vita personer i inslag, reportage och program”. 2020

“Jag tackade nej till att medverka och prata om Black Lives Matter i en av kanalens största program, men tipsade om tio andra svarta experter som skulle kunna medverka istället. Programmet valde att ta in en vit man som gäst, och anpassa vinkeln efter hans expertområde som var ett helt annat än Black Lives Matter”. 2020

“Terrorattacken i Mogadishu 2017 blev den dödligaste i sitt slag i landet med över 500 döda och hundratals skadade. Det kunde man inte tro om man lyssnade på Ekot. Redaktionen bevakade tragedin den första dagen, men vad hände med dag två, tre, fyra och fem? Somalier är den största afro-svenska gruppen som bor i Sverige med över 70 000 som är födda där och många har anhöriga kvar i Somalia som drabbades av terrordådet. Till det deras barn och barnbarn. Många pratar om närhetsprincipen, att en sådan nyhet inte skulle vara relevant pga. Att det saknas kulturell och geografisk närhet. Detta stämmer inte då Sverige inte ser ut som det gjorde på 70- och 80 talen. Redaktionen måste uppdatera sig om hur Sverige ser ut idag”.

“Jag gjorde en snabbkoll på redaktionen och det visade det sig att en övervägande majoritet av medarbetarna som var på mötet inte följer Black Lives Matters aktiviteter i Sverige, såsom manifestationer, panelsamtal och protester. För en nyhetsredaktion bör det vara en självklarhet att följa årets största nyhetshändelse vid sidan av coronapandemin”. 2020

“Jag påpekade att endast vita gäster var bokade till ett segment i ett program som handlade om Afrika, och föreslog att en person med afrikansk bakgrund också skulle tas in. Fick nej som svar, bland annat med motiveringen att den personen skulle bli en token som då skulle få prata för alla personer i den berörda gruppen”. 2020

“Jag var i kontakt med Ekot om att sända en granskning vi på min redaktion gjort, som handlade om rasism och diskriminering. Tanken var att antingen sända inslagen och/eller sända ett reportage i något av programmen. Det slutade med att ämnet inte togs upp alls, eftersom faktaunderlaget bedömdes vara för svagt. Detta trots att vi hade gjort ett gediget journalistiskt arbete som inkluderade intervjuer med berörda samt med forskare och dessutom sammanställning av anmälningar till tillsynsmyndigheter. En del av nyheten var dessutom att problemet inte kartläggs, men Ekot ville ha en statistiskt säkerställd undersökning om det. Det här är inte första gången vi upplever att kraven är omotiverat högre för rapportering som berör rasism i våra olika samhällsinstitutioner (vården, skolan, polisen, politiken osv). Trösklarna är nästan alltid högre för att de ämnena överhuvudtaget ska kvala in i sändningarna, och det saknas flexibilitet och vilja att tänka kreativt kring hur de kan beröras. Några veckor efter jobbet om rasism gjorde en annan kollega på vår redaktion en serie inslag om biverkningar av preventivmedel. En av nyheterna var att det inte finns ordentlig statistik, då anmälningarna om ett visst preventivmedel ökar samtidigt som det inte finns något register över hur många i Sverige som använder preventivmedlet. Ekot hyllade granskningen och sände alla vinklar som gjordes”.

”Dagen efter moskéattacken i Norge är det den muslimska högtiden eid. Under hela helgen hörs det inga svensk muslimska röster i Ekot, trots att attacken väckt stor oro bland muslimer här. Jag bokar en känd svensk muslimsk profil till P1-morgon, som jobbat som volontär på sin lokala moské under högtiden. Han blir avbokad efter en vag rekommendation från en högt uppsatt redaktör. Till samtalet bjuds istället en ickemuslimsk vit person. I ett efterföljande möte med den högt uppsatta redaktören får jag bl.a. höra att profilen ansågs vara opålitlig (trots att jag själv har erfarenhet av personen i fråga från tidigare jobb), och att vi bör hitta pålitligare muslimska intervjupersoner. När frågan om hur bristen av mångfald skulle kunna bidragit till detta kommer upp får jag höra att Ekot inte har något problem med just etnisk representation.” 2019

”En av nyheterna som tas upp på ett eftermiddagsmöte på Ekot handlar om en debatt i Storbritannien, om att låten Rule Britannia och andra patriotiska låtar kanske ska strykas ur en känd musikfestival. Nyheten väcker starka känslor på mötet, då flera medarbetare blir upprörda över att låten eventuellt inte ska spelas. Det sägs bland annat att Rule Britannia är den enda bra låten på festivalen, och att det blir bra att ha nyheten med i sändning då lyssnarna kommer att reagera med samma bestörtning. Jag sitter i ett hörn på mötet och är den enda svarta personen där, alla andra är vita. Jag är totalt osynlig. Söker ögonkontakt med kollegorna, försöker harkla mig, men ingen tar någon notis om mig. Som en person med ursprung i en före detta brittisk koloni känns det fullständigt absurt att höra kollegor hylla en låt om slaveri. När jag sedan får ordet försöker jag förklara att nog alla lyssnare inte tycker att det är en bra låt, men jag tror inte det gick fram”. 2020

“När Svart kvinna-kontot startade på instagram pitchade jag att vi borde göra en nyhet om det, varje morgonmöte i ca en veckas tid. Kvinnan bakom kontot, Fanna Ndow Norrby, var då anonym och hade dittills bara varit med i Metropol. Jag sa att jag kunde fixa intervju, men producenten nappade inte. Till slut har SVTs Aktuellt ett reportage med henne och sedan går hon ut med sitt namn och nyheten får stor spridning. Det blev aldrig någonting hos oss. Kontot fick tiotusentals följare och innehållet resulterade senare i både en bok och pjäs på Riksteatern.” 2014

“Rekryteringarna som berör Sveriges Radios utrikesrapportering behöver akut ses över. Det gäller både utrikeskorrespondenter, inklusive sommarvikarier, och reportrar och redaktörer på Ekots utrikesredaktion på hemmaplan. Flertalet gånger väljer man bort personer med ursprung i bevakningsområdet, samt relevanta perspektiv, journalistisk skicklighet och språkkunskaper, till förmån för mindre kvalificerade vita kollegor. Vi är medvetna om att det har blivit bättre sett ur ett mångfaldsperspektiv de senaste åren, men det är fortfarande inte tillräckligt. Ett år valdes exempelvis vita personer till sommarvikarierande korrespondenter i Afrika, trots att det fanns kvalificerade svarta sökanden.”

“Jag har sökt ett antal korrespondenttjänster, inklusive sommarkorretjänst, där jag varit bland de mest kvalificerade (något som bekräftats för mig på intervjuerna) men där tjänsterna gått till vita personer. Vid ett tillfälle var jag den klart mest kvalificerade med både erfarenhet av länder och språkkompetens gällande alla de språk som är relevanta för bevakningsområdet. Tjänsten gick till en person som endast kan engelska, och inte något av de relevanta språken för området. Jag bad om motivering från rekryterande chef men fick aldrig någon begriplig förklaring och chefen ifråga medgav till slut: ”hade vi gått på kompetens och språkkompetens så hade du fått tjänsten”. 2016–2020

“När det utlystes en internannons till en tjänst på Sveriges Radio sa flera kollegor till mig att jag borde söka, då jag har erfarenhet och är kvalificerad. En kollega hade till och med rekommenderat mig, men tjänsten gick till en vit kollega som aldrig hade jobbat med det innan. Hen fick lära sig allt från grunden när jag redan kunde det och hade jobbat med det flera år.” 2018–2019

“Jag har sökt tjänster på olika program i P1 samt olika Eko-produktioner där jag varit den mest kvalificerade både vad gäller universitetsutbildning och arbetslivserfarenhet, samt vad gäller språklig kompetens och andra relevanta kompetenser. Tjänsterna har uteslutande gått till mindre kvalificerade vita personer, i ett fall till en person som är anhörig till en SR-medarbetare.” 2016–2020

”Under min tid på SR kommer jag med flera förslag på uppslag som min producent inte tycker är tillräckligt “stora eller relevanta” för att tas upp. Till en början tänkte jag att han hade rätt. Sedan tog jag det vidare till andra kollegor i huset, som i sin tur gick till min producent, som då tyckte att det var ”fantastiska idéer”. Det slutade med att jag satte det i system att sälja in mina förslag till mina andra (vita) kollegor, som oftast använde mina ord ordagrant, och då gick förslagen igenom. Jag gjorde så eftersom det var enda sättet att få in ämnena i programmet och det var viktigare för mig än att jag skulle äga idén.” 2015–2017

”När jag var på introduktionen för praktikanter träffade vi olika medarbetare som pratade om hur Sveriges Radio arbetar. Minns att det var föreläsningar som handlade om konstruktiv journalistik, likabehandling och mångfald. Det var två vita personer som pratade om hur Sveriges Radio strävar efter mångfald och olika perspektiv på arbetsplatsen, dock var det ingen av oss praktikanter som hade en funktionsvariation och det var en övervägande majoritet vita praktikanter. Under utbildningen pratades det mycket om hur Sveriges Radio även jobbar aktivt med att spegla samhället och olika röster hela tiden. Men verkligheten visade mig något helt annat” 2020. 

“När jag började på Sveriges Radio fick jag frågan om jag var adopterad, då jag pratade så bra svenska. Detta hände två gånger”. 2015

“En profilerad journalist på företaget kommer in på vår redaktion, utan att presentera sig och frågar om vi känner någon som säljer vapen”. Somaliska redaktionen, Radio Sweden, 2015

“En kollega drar ett skämt om ‘tio små negerpojkar’ under lunchen. Alla skrattar utom jag”. 2019

“Vi är några kollegor som på lunchen diskuterade vad man skulle vilja döpa sina barn till. En av mina kollegor, som är vit, vänder sig då till mig och säger ‘Dina barn kommer väl heta typ Lateysha eller Shanice’ samtidigt som personen förställer rösten på ett sätt som inte kan tolkas som något annat än en rasistisk nidbild. Jag säger ifrån och poängterar att det min kollega just sa var rasistiskt, varav hen svarar att det var ett skämt. Samma ‘skämt’ dras sedan igen, jag säger ifrån igen och tillslut ber personen om ursäkt, men fortfarande skrattandes”. 2019

”Jag har vid flera tillfällen fått frågan av vita kollegor om jag känner personer som är med i al-Qaida och liknande organisationer.”

“Under en middag med hela redaktionen frågar en kollega vilket som är min pappas modersmål. Jag svarar wolof. En annan kollega som sitter bredvid börjar göra klickljud och skratta”. 2014

“När jag satt i ett möte med min chef och frågade jag om jag kunde vara ledig på eid. Istället för att säga ”jag måste tyvärr neka din ledighet då du behövs här” säger min chef nonchalant  ‘kan du inte skjuta på firandet och fira det någon annan dag?’ Jag informerar hen att eid firas på bestämda datum och kan inte firas närsomhelst.” 2019

“Skulle det bli ordning på Somalia om de hade en diktatur där?” – profilerad programledare på Sveriges Radio, 2018.

“Sitter på en genomgång av ett nytt arbetsverktyg när först min kollega och sedan jag får problem med uppkopplingen. Personen som håller i genomgången säger: ‘Jaha, du också. Tio små negerpojkar’. Chefen som var närvarande sade ifrån, men det borde inte ha hänt alls.” 2019

“Jag har blivit utfrågad många gånger av kollegor om varför jag inte firar svenska högtider och de tycker att det är konstigt då jag är uppvuxen i Sverige.” 2015–2020

“Journalistkollegor har frågat mig ett flertal gånger om hjälp med intervjupersoner som har svensksomalisk bakgrund. Jag är inte journalist. Det har också hänt flera gånger att journalistkollegor frågat ‘om jag känner X’ för att vi har somaliskt bakgrund båda två.” 2016–2010 

“Under en sammankomst med kollegor jag inte sett på länge väckte min nyklippta frisyr en del uppståndelse. Helt plötsligt känner jag en hand i bakhuvudet som tar i mitt afro, på ungefär samma sätt jag tänker mig att man klappar ett får. Det var inte första gången jag blir tagen i håret på jobbet, utan att personen frågar först.” 2019

“När jag var ny på Sveriges Radio i Göteborg och hade jobbat i knappt två veckor fick jag ett samtal från en SR-medarbetare i Stockholm. Personen var helt okänd för mig. Hen bad mig att läsa in citat från en bulgarisk person som tigger. Jag kan varken bulgariska eller har någon som helst koppling till den delen av världen. Samma sak hände mig igen, inte så lång tid efter första gången. Denna gång var det en annan SR-kollega från Stockholm som ringde mig och utan att presentera sig ordentligt eller förklara vad det handlade om, bad mig att läsa in citat som jag självt listade ut var från en IS-sympatisör. Jag vet att vi ställer upp och läser in saker åt varandra som kollegor, men när jag som rasifierad uteslutande får frågor om roller som tiggare eller IS-sympatisör ser jag ett tydligt mönster. Detta är något jag har tagit upp med mina ansvariga chefer och de har förstått allvaret och visat förståelse, men jag vet inte hur många vi är som endast får sådana förfrågningar inom företaget.” 2019

“En kollega har flera gånger hört av sig till mig och haft synpunkter på vad jag delar i sociala medier, särskilt när det kommer till antirasistiska frågor. Mig veterligen har hen gjort det mot flera personer, under flera års tid. Det samtidigt som personen själv öppet har uttryckt sig negativt om bland annat invandring, flyktingfrågor och Black Lives Matter.” 

“Jag gick en två dagars excelkurs som jag sett fram emot länge. Läraren frågade vad alla hette i gruppen. Han repeterade allas namn och sedan kom min tur. Jag sa mitt namn två gånger, men han repeterade inte mitt namn en enda gång. Han försökte inte ens säga mitt namn. I två dagar ignorerade han mig. Han tilltalade alla mina kollegor vid namn och ställde frågor till alla förutom mig. Jag mailade kompetensavdelningen om vad som hade skett. Fick till svar att de ska ta upp det med externa aktören, men jag fick aldrig någon återkoppling om hur det gick.” 2019

”Vi inleder Studio Ett med att direktsända från uppskjutningen av en indisk rymdfarkost. När vi sedan utvärderar programmet hånar programledaren den kvinnliga indisk-engelska nedräkningsrösten. Alla skrattar förutom jag.” 2019

“Jag och min vita kollega har likadana arbetsuppgifter och samma arbetstider. Min kollega föreslog något gällande våra arbetstider, och jag gick med på att göra samma sak. Vår chef fick veta detta och uppskattade inte det jag gjorde. Det var enbart jag som fick repressalier och inte min vita kollega, som kom med förslaget. Jag fick sitta i flertal möten med min chef, HR, fack och arbetsmiljöombud och min vita kollega blev inte tillsagd en enda gång.” 2020

”En profilerad kollega som jag hade jobbat tätt med i flera månader frågar mig plötsligt en dag: ”Är du den där XX som brukar vara ute och debattera?” Jag blir ställd. Personen i fråga (som liksom jag har ett Mellanösternklingande namn), har ett helt annat namn än jag. Jag blev stött av det faktum att jag hade förväxlats med en debattör, när jag själv är en journalist som aldrig någonsin varit ’ute och debatterat’ något utan alltid varit mycket noga med att värna min roll som public service-journalist. Än mer pikant i sammanhanget är det faktum att min journalistiska yrkesutövning, som hade pågått framför näsan på min kollega, tydligen hade undgått honom helt. Så till den grad att jag var osynlig för honom och därmed kunde misstas för en helt annan person som är debattör. Det enda jag fick ur mig som svar var: Hur menar du nu? Jag heter ju YY.” 2017

”Många av oss har varit med om att våra namn uttalas fel i radio, gång på gång. En gång är ingen gång, så här många gånger är systematik. Våra egna kollegor kan inte ens säga våra namn rätt”. 


Stöduppropet

”Det är plågsamt att bevittna hur Sveriges Radios ledning bemöter våra kollegor och problemen de slagit larm om. I stället för att omfamna det starka engagemang de visar för public service, för oberoende journalistik och demokrati, ifrågasätter ledningen deras berättelser. Vittnesmålen har genast nagelfarits och kritiserats av ledningen, som verkar oförstående till att det bakom dessa berättelser finns fler som inte har nått dagens ljus. Hur ska vi och våra kollegor i framtiden våga berätta för cheferna om missförhållanden, när vi riskerar att bemötas så här?”

Läs mer om stöduppropet i DN här: https://www.dn.se/kultur/radioprofiler-i-oppet-brev-till-srs-ledning-lyssna-pa-vara-kollegor-som-vittnar-om-rasismen-pa/

Undertecknat, allierade:

Aminata Grut, journalist, fd medarbetare, Ekoredaktionen, Sveriges Radio
Edgar Mannheimer, journalist, Människor och tro, P1 Sveriges Radio
Emma Isberg, journalist, P3 Sveriges Radio
Emmy Blad Jokinen, grafiker, f.d. medarbetare, P3, Sveriges Radio
Isabell Höjman, journalist, fd. medarbetare P3 och Ekoredaktionen, Sveriges Radio
Anonym, journalist, P3 Sveriges Radio
Anonym, journalist, f.d. medarbetare, P3, Sveriges Radio
Anonym, journalist, f.d. medarbetare, Sveriges Radio


Är du rasifierad eller allierad, och jobbar eller har jobbat på Sveriges Radio? Vill du skriva under eller dela med dig av dina egna erfarenheter? Mejla <<vemssr2020@gmail.com>>.


1 Alla människor rasifieras, med rasifierade menar vi här personer som rasifieras som icke-vita, dvs. som en negativ avvikelse från vithetsnormen.

2 Uppdragsrapporten Bättre ta vara på mångfalden i det svenska samhället, 140131, Uppdrag inom SRPU 2013-14.

3 Etnisk diskriminering är å ena sidan en strikt juridisk term, å andra sidan en företeelse bortom den snäva juridiken. Som juridisk företeelse är det något som i varje enskilt fall måste föregås av en utredning som sedan mynnar ut i ett beslut från myndighet eller domstol. I verkligheten är det långt från alla fall av etnisk diskriminering som utreds, än mindre mynnar ut i dom eller beslut. Det innebär inte att diskriminering inte förekommer. Vi anser att Sveriges Radio ska utreda och aktivt motverka etnisk diskriminering oberoende av att det finns ett rättssystem där sådana rättsprocesser kan drivas och där diskriminering kan slås fast juridiskt. Sveriges Radio ska snarare bedriva detta arbete i allmänhetens tjänst – för publikens, för sina anställdas och för det journalistiska uppdragets bästa.

4 Vi utgår från SCB:s statistik över andelen svenskar med utländsk bakgrund som är över 25 %, resp. andelen svenskar med utländsk bakgrund med ursprung i huvudsakligen Asien, Afrika, Sydamerika och Balkan, vilket är ungefär 15 %. Dock skulle siffrorna vara ännu högre om man även räknade in alla som enligt den officiella statistiken har svensk bakgrund eftersom de har en svenskfödd förälder, men en förälder som är född i utlandet. Siffrorna fångar heller inte upp rasifierade svenskar tillhörande de nationella minoriteterna. Därför har vi angett mininivåer vilka endast ska ses som en utgångspunkt för ett mer djupodlat arbete för att spegla Sverige. Notera att vi använder termen utomeuropeisk för enkelhets skull, trots att vi även avser människor med ursprung i Balkan.

5 Här avser vi samma definitioner enligt SCB:s statistik som i fotnoten ovan.